På grund av en sjukdom jag fick förra hösten så har jag haft nästan ett års uppehåll med träningen - jag hittade inte orken att börja om igen, smärtan som fanns den påminde mig hela tiden om hur jobbigt det var att aktivera sig. Ibland kunde jag inte ens ta en promenad på 20 minuter för det smärtade för mycket.
Jag har varit bättre sedan i april, men mitt psyke har inte tillåtit mig att börja träna för det. Jag var rädd för att det skulle göra ont hela tiden, jag mindes smärtan jag hade och jag vågade inte riskera att det skulle göra ont igen. Jag kände mig fånig hela tiden, inbillade mig saker och gjorde mig själv till ett större offer än vad jag var. Jag som älskade att träna, jag hade ett väldigt aktivt liv innan, och framförallt en mycket smidigare och smalare kropp. Magen är fortfarande svullen (då jag inte är helt frisk där inne än), men hela kroppen är också åt fanders - jag är glad att jag börjar inse vad detta gjort mot mig och vad jag själv gjort mot mig.
1 september så bestämde jag mig för att ge mig själv en chans, våga träna och våga leva. Livet är alldeles för kort för att inte leva det varje dag, för varje dag är en gåva som man ofta väljer att bara slänga iväg. Min soptunna är full och jag måste börja hitta nya vägar.
Sedan jag började träna igen har det bara känts bra och det var så oerhört lätt att komma igång igen? Jag tycker det är riktigt kul, jag började älska det efter första dagen, som en helt ny crush! Jag tror också att jag verkligen hittade rätt gym, känner mig hemma direkt.
Men varför är träningen så viktig?
För mig handlar det inte om att få magrutor eller komma i storlek XS, det handlar bara om att hitta tillbaka till den jag var och må så bra igen. Man mår bra av att röra på sig, alla kostdoktorer och folk som skrivit en artikel i tidningen som man inte orkat läsa - Rör dig 30 minuter om dagen så mår du bättre! Dom hade ju rätt, dom har rätt. Att röra sig får en att må mycket bättre.
Och framförallt, du kan unna dig saker utan att det känns fel. Jag äter godis från hemmakväll på fredagar, vi delar på en pizza en onsdag, ikväll äter vi förmodligen kebab - men det gör ingenting för jag har en balans i livet. Och den balansen är bara min nu. Min att vårda och min att förstöra.
Jag har varit bättre sedan i april, men mitt psyke har inte tillåtit mig att börja träna för det. Jag var rädd för att det skulle göra ont hela tiden, jag mindes smärtan jag hade och jag vågade inte riskera att det skulle göra ont igen. Jag kände mig fånig hela tiden, inbillade mig saker och gjorde mig själv till ett större offer än vad jag var. Jag som älskade att träna, jag hade ett väldigt aktivt liv innan, och framförallt en mycket smidigare och smalare kropp. Magen är fortfarande svullen (då jag inte är helt frisk där inne än), men hela kroppen är också åt fanders - jag är glad att jag börjar inse vad detta gjort mot mig och vad jag själv gjort mot mig.
1 september så bestämde jag mig för att ge mig själv en chans, våga träna och våga leva. Livet är alldeles för kort för att inte leva det varje dag, för varje dag är en gåva som man ofta väljer att bara slänga iväg. Min soptunna är full och jag måste börja hitta nya vägar.
Sedan jag började träna igen har det bara känts bra och det var så oerhört lätt att komma igång igen? Jag tycker det är riktigt kul, jag började älska det efter första dagen, som en helt ny crush! Jag tror också att jag verkligen hittade rätt gym, känner mig hemma direkt.
Men varför är träningen så viktig?
För mig handlar det inte om att få magrutor eller komma i storlek XS, det handlar bara om att hitta tillbaka till den jag var och må så bra igen. Man mår bra av att röra på sig, alla kostdoktorer och folk som skrivit en artikel i tidningen som man inte orkat läsa - Rör dig 30 minuter om dagen så mår du bättre! Dom hade ju rätt, dom har rätt. Att röra sig får en att må mycket bättre.
Och framförallt, du kan unna dig saker utan att det känns fel. Jag äter godis från hemmakväll på fredagar, vi delar på en pizza en onsdag, ikväll äter vi förmodligen kebab - men det gör ingenting för jag har en balans i livet. Och den balansen är bara min nu. Min att vårda och min att förstöra.